Fräsläge

Det finns huvudsakligen två fräsmetoder för matningsriktningen för cementerad hårdmetallfräs i förhållande till arbetsstycket och rotationsriktningen för fräs:

Den första är framåtfräsning. Fräsens rotationsriktning är densamma som skärmatningsriktningen. I början av skärning kommer fräsen att bita arbetsstycket och skära av det sista chipet.

Den andra är omvänd fräsning. Fräsens rotationsriktning är motsatt till skärmatningsriktningen. Före skärning måste fräsen glida på arbetsstycket under en period, med början med noll skärtjocklek och uppnå maximal skärtjocklek i slutet av skärningen.

Under framfräsning trycker skärkraften arbetsstycket mot arbetsbänken, och under omvänd fräsning gör skärkraften att arbetsstycket lämnar arbetsbänken. Eftersom skäreffekten av framåtfräsning är den bästa, är framåtfräsning vanligtvis att föredra. Omvänd fräsning beaktas endast när maskinen har gängfrigångsproblem eller problem som inte kan lösas genom framfräsning.

Varje gång hårdmetallfräsbladet kommer in i skärningen måste skäreggen bära slagbelastningen, och belastningen beror på spånets tvärsnitt, arbetsstyckets material och skärtypen. Helst bör fräsens diameter vara större än arbetsstyckets bredd, och fräsens axellinje ska alltid vara något borta från arbetsstyckets mittlinje. När verktyget placeras direkt mot skärcentret är det lätt att gräva. När skäreggen kommer in och ut ur skärningen fortsätter den radiella skärkraftens riktning att ändras, verktygsspindeln kan vibrera och skada, bladet kan gå sönder och bearbetningsytan blir mycket grov. Den cementerade hårdmetallfräsen avviker något från mitten, skärkraftriktningen fluktuerar inte längre och fräsen får en förbelastning.